Nypostat
en halvtimma efter måndag
Välkommen till ännu en dinosaurie- och monstertisdag.
Jag älskar den här. Länge.
jag äter inte flugor
Jag äter inte flugor – de landar på kroppen och irrar mellan hårstrån med snabeln som ett stetoskop till mitt inre; att lyssna på livet som finns eller inte finns. Myggornas idoga vingslag slår mot stängda ögonlock i form av luftknuffar. Ljudet kommer närmre och försvinner. Det var natt.
Minnen från tidigare liv förvisas – brev, dagböcker, texter som inte finns annat än i fysisk form, teckningar, ord som talar om kärlek. Mestadels olyckliga historier. Om osäkerhet, naivitet, saknad (längtan). Vilken människa det var som var jag.
(Vämjeligt.)
Att fylla tomheten med ingenting; musiken berättar att ensamheten skallrar – att fingrar händer armar inte är runt kroppen, att ögon ser bort, att bröstkorgen hävs utan syre; nyfunna minnen talar om vatten som strilande svavellukt, som nakenhet i källbäck, som droppar från himmel på kind mellan händer – kvar på huden finns historier men ingen beröring; på väggarna, golven, taken bor tecken på monstrets framfart – en tupp med randig näbb och ägg på vingarna, en häst med orange man och neongula hovar, Vargen fastknuten i lampan för att förhindra ytterligare nattäventyr (en annan historia), glaskulor som smiter under sängar – men inga ljud hörs, ingen liten kropp att vakna bredvid, ingen smutsig hand att hålla i över gatorna.
Uppvaknande till måndag med pockande vardag.
Jag behöver en vän. Jag behöver flera.
och nu är för tillfället i ögonblicket här
Island i skrikrosa pocketversion.
När du tystnar
och jag tystnar
och tystnaden
inte finns;
när du somnar in
mellan orden
mellan oss
tänker jag:
nu är vi.
kung är jag; ett steg i alla riktningar
Inlåning från ett dinosaurie- och monsterbyte.
Det finns så mycket som kan skrivas; ord är numer i kvantitativt skick; kvar finns ingenting som uttalar mycket på kort tid – på flykt i sinkabirum.
Ordet hugsvalelse väcker upplevelse om tidigare upplevelse. Och det tröstar mer än tröst i form av en svala – så vackert det rör sig mot den som behöver det. Ibland är det jag.
Ofta inte du.
föreställning i fantastik
Blood – The Middle East
i fragment av stund är orden ingen uppdiktning
ett strå av hår
på en yta av papper
byggstenar till en människa
till en skog av träd
möts
utan liv
***
de rymmer
tillsammans
all-tid
dinosaurie- och monstertisdag
Snart är den slut.
Tysta leken börjar nu
den som pratar åker ut
inte nu
men nu.
i tider av hat älskar vi
Jag berättade om situationen; om vad som hade hänt; varför det var så viktigt att stödja. I några meningar. Och att det var för människornas skull vi skulle gå på manifestationen.
“Måste vi verkligen det.” Ett vädjande om att slippa.
“Hur ska vi annars visa att vi bryr oss?”
“Vi kan skicka ett vykort” sade hon.
Skratt inuti.
Efter en stund ville hon inte tala mer, tyckte att jag pratade för mycket. Hon lade sig ned i havet av klöver och grät.
På kvällen läser vi Tomanernas liv igen. En bra saga. På en sida med nästan bara text skrattar hon till spontant. Mamma Meier kastar ägg, tomat och surkål på en elak folkhop: “Snart hade hon kört iväg alla de nyfikna. Svärande och med surkål kring öronen, en äggula i ögat och en tomat i nacken lämnade sista man grönsaksaffären.”
Där.
Och jag tänker att hon ser bilder. Som jag.
Hon är en helt egen person. Med lite jag som skymtas. Och snart är vi tillsammans nästan jämt.
Snart är jag på Island. Snart bor vi någon helt annanstans nära någon vi tycker hemskt mycket om. Hemskt för att det är hemskt att inte vara nära de som känns närmast.
Snart är en överkomlig tidsrymd.
en otäckt simlektion
De hade simtävlingar under täcket. 50 meter fjäril; det blev 21,46 längder. Han mätte med det randiga måttbandet. Orange vit grön gul. Och en tryckknapp att hålla samman spänningen med efter hoprullning. Det svåraste var att hämta andan genom täcket; ett valv av kvadratisk söm där ljuset kilade.
Hon vann alltid. Fast hon var rädd för vatten;
det var genomskinligt;
hon klarade inte saker utan substans;
färglösa.
Hon slutade andas när hon var fyra då hennes far berättat om bronkerna bronkiolerna alveolerna. Efter det levde hon på syret i ting: i växter, i vatten, i människor. Bakom sig lämnade hon ett spår av syrefattighet.
Han andades åt dem båda.