ögonblick från fjärran:
Cirkelrörelser på ryggens tavla
fingertoppar söker flytminor
för att desarmera smärtan.
De bygger bo i hårets oföljsamhet
trasslar om i virrvarr av rörande
avvikelse från villospår.
Spår på hud.
Huvud axlar knä och tå.
(knä och tå)
Vilar i gropen vid halsens slut
för att lära dess namn
för att lära sig gräva
till hjärtats slag.
(fossa jugularis sternalis)
faran i vitögat.
Kroppen ekar utan dig
omkring (i) mig
ljudet av sälta sköljer
över hudens landskap
studsar mellan kala väggar.
Att vara galen i ett täcke av dun.
Jag avskyr dig för det.
(dörren är låst, jag ljög)
Det är lite så. Mjölkigt; tunt.
Sänghoppning, äppelskal i ett sjok, spökregisserande, vattengång, åktur bara för att åka, tupplur. Och kvar är känslan – den tidiga, den med eller utan täckning. Kvar är känslan.
Jag klarar inte vissa människor nu – jag känner inte igen mig själv.
I stället söker jag flygplan att hänga i taket. Har sand i tankarna. Är ovillig att sova.
I morgon är det nytt.
(jag vill (inte))
En gång levde jag här.
Länge var det livet för nära för att kunna synas.
Nu är det en annan tid; och texterna är det förgångna, men de förtjänar inte att dö för det.
Tack för den påminnelsen.
Ljumt vatten, och jag tänker sista gången för i sommar. Dagen efter är det höst i luften, höst i vattnet; en hulling i medvetandet.
Nu kommer inga ord. Snaran dras åt.
När blicken lyfts ses det som hörs – den konstanta nederbördens molande. Och brisen som måste stängas ute; den som pockar: vill jag göra det här? Sluter ögonlock, begraver hörseln i regnets ljud för att inte se, inte höra – svaret är kanske självklart. Där bor farhågan.
Jag drömde om dig i nättras. Att du fanns där för mig; utan tvekan eller förnimbar någonting. Nu skriver jag de dagar vi haft tillsammans: 23 sammanlagt sedan första gången. Jag samlar på dem som i drömmen jag berättade om. En boll med 365 dagar i födelsedagspresent.
I dag bestämde vi att vi ska åka till Skottland snart. Nu måste det ske. Annars kan jag inte leva. Här.
Och jag ögonblickades. Just i dag börjar det om – eller än hellre – ett nytt kapitel: ett nytt liv.
Dagboksanteckning, 2009.
Väggarna är kala. Ett grönt skrivbord står vänt mot fönstren, mot ljuset, mot träden. Jag kan sola i sängen mitt på dagen – bara att släppa in utomhus på full gavel; och vid mörker är månen nära nog att berätta hemligheter för. Vinden klyver inomhus – närmaste vägen från husvägg till husvägg.
Från trettiosex kvadratmeter till nästan det dubbla. Ibland går jag vilse. Ibland tappar monstret bort mig bland dörrar, väggar, vrår. Ibland känns det annorlunda att inte vara i samma rum jämt. Annorlunda som en ocean befinner sig mellan. Annorlunda befriande.
Omgivningarna är inte hemma. Biblioteket utan takhöjd med femtio års boklukt och biblioteket som bygger på luft, tjejen med de levande ögonen på det ibland klaustrofobiska Ica, bröderna; det är sakerna som känns långt borta. Bara de sakerna. Ingen människa som måste vara nära intill, omkring, inuti; ingen människa som fattas och karvar hål i lungorna.
Då tänker jag att det är sorgligt att jag efter fyra år på samma ställe inte funnit någon att sakna.
Då tänker jag att nu. Nu.
Välkommen till ännu en dinosaurie- och monstertisdag.
Jag älskar den här. Länge.
Jag äter inte flugor – de landar på kroppen och irrar mellan hårstrån med snabeln som ett stetoskop till mitt inre; att lyssna på livet som finns eller inte finns. Myggornas idoga vingslag slår mot stängda ögonlock i form av luftknuffar. Ljudet kommer närmre och försvinner. Det var natt.
Minnen från tidigare liv förvisas – brev, dagböcker, texter som inte finns annat än i fysisk form, teckningar, ord som talar om kärlek. Mestadels olyckliga historier. Om osäkerhet, naivitet, saknad (längtan). Vilken människa det var som var jag.
(Vämjeligt.)
Att fylla tomheten med ingenting; musiken berättar att ensamheten skallrar – att fingrar händer armar inte är runt kroppen, att ögon ser bort, att bröstkorgen hävs utan syre; nyfunna minnen talar om vatten som strilande svavellukt, som nakenhet i källbäck, som droppar från himmel på kind mellan händer – kvar på huden finns historier men ingen beröring; på väggarna, golven, taken bor tecken på monstrets framfart – en tupp med randig näbb och ägg på vingarna, en häst med orange man och neongula hovar, Vargen fastknuten i lampan för att förhindra ytterligare nattäventyr (en annan historia), glaskulor som smiter under sängar – men inga ljud hörs, ingen liten kropp att vakna bredvid, ingen smutsig hand att hålla i över gatorna.
Uppvaknande till måndag med pockande vardag.
Jag behöver en vän. Jag behöver flera.
Inlåning från ett dinosaurie- och monsterbyte.
Det finns så mycket som kan skrivas; ord är numer i kvantitativt skick; kvar finns ingenting som uttalar mycket på kort tid – på flykt i sinkabirum.
Ordet hugsvalelse väcker upplevelse om tidigare upplevelse. Och det tröstar mer än tröst i form av en svala – så vackert det rör sig mot den som behöver det. Ibland är det jag.
Ofta inte du.
Baserad på temat Modern Clix.