i tider av hat älskar vi
Jag berättade om situationen; om vad som hade hänt; varför det var så viktigt att stödja. I några meningar. Och att det var för människornas skull vi skulle gå på manifestationen.
“Måste vi verkligen det.” Ett vädjande om att slippa.
“Hur ska vi annars visa att vi bryr oss?”
“Vi kan skicka ett vykort” sade hon.
Skratt inuti.
Efter en stund ville hon inte tala mer, tyckte att jag pratade för mycket. Hon lade sig ned i havet av klöver och grät.
På kvällen läser vi Tomanernas liv igen. En bra saga. På en sida med nästan bara text skrattar hon till spontant. Mamma Meier kastar ägg, tomat och surkål på en elak folkhop: “Snart hade hon kört iväg alla de nyfikna. Svärande och med surkål kring öronen, en äggula i ögat och en tomat i nacken lämnade sista man grönsaksaffären.”
Där.
Och jag tänker att hon ser bilder. Som jag.
Hon är en helt egen person. Med lite jag som skymtas. Och snart är vi tillsammans nästan jämt.
Snart är jag på Island. Snart bor vi någon helt annanstans nära någon vi tycker hemskt mycket om. Hemskt för att det är hemskt att inte vara nära de som känns närmast.
Snart är en överkomlig tidsrymd.
:)