ekoism

att nybörja, nybygga; att vara nu

Väggarna är kala. Ett grönt skrivbord står vänt mot fönstren, mot ljuset, mot träden. Jag kan sola i sängen mitt på dagen – bara att släppa in utomhus på full gavel; och vid mörker är månen nära nog att berätta hemligheter för. Vinden klyver inomhus – närmaste vägen från husvägg till husvägg.

Från trettiosex kvadratmeter till nästan det dubbla. Ibland går jag vilse. Ibland tappar monstret bort mig bland dörrar, väggar, vrår. Ibland känns det annorlunda att inte vara i samma rum jämt. Annorlunda som en ocean befinner sig mellan. Annorlunda befriande.

Omgivningarna är inte hemma. Biblioteket utan takhöjd med femtio års boklukt och biblioteket som bygger på luft, tjejen med de levande ögonen på det ibland klaustrofobiska Ica, bröderna; det är sakerna som känns långt borta. Bara de sakerna. Ingen människa som måste vara nära intill, omkring, inuti; ingen människa som fattas och karvar hål i lungorna.

Då tänker jag att det är sorgligt att jag efter fyra år på samma ställe inte funnit någon att sakna.

Då tänker jag att nu. Nu.

de fångas i sig själva – nästlas, besitts – för inget

Bilder  Kevin Earl Taylor.

en halvtimma efter måndag

Välkommen till ännu en dinosaurie- och monstertisdag.

Jag älskar den här. Länge.

jag äter inte flugor

Jag äter inte flugor – de landar på kroppen och irrar mellan hårstrån med snabeln som ett stetoskop till mitt inre; att lyssna på livet som finns eller inte finns. Myggornas idoga vingslag slår mot stängda ögonlock i form av luftknuffar. Ljudet kommer närmre och försvinner. Det var natt.

Minnen från tidigare liv förvisas – brev, dagböcker, texter som inte finns annat än i fysisk form, teckningar, ord som talar om kärlek. Mestadels olyckliga historier. Om osäkerhet, naivitet, saknad (längtan). Vilken människa det var som var jag.

(Vämjeligt.)

Att fylla tomheten med ingenting; musiken berättar att ensamheten skallrar – att fingrar händer armar inte är runt kroppen, att ögon ser bort, att bröstkorgen hävs utan syre; nyfunna minnen talar om vatten som strilande svavellukt, som nakenhet i källbäck, som droppar från himmel på kind mellan händer – kvar på huden finns historier men ingen beröring; på väggarna, golven, taken bor tecken på monstrets framfart – en tupp med randig näbb och ägg på vingarna, en häst med orange man och neongula hovar, Vargen fastknuten i lampan för att förhindra ytterligare nattäventyr (en annan historia), glaskulor som smiter under sängar – men inga ljud hörs, ingen liten kropp att vakna bredvid, ingen smutsig hand att hålla i över gatorna.

Uppvaknande till måndag med pockande vardag.

Jag behöver en vän. Jag behöver flera.

och nu är för tillfället i ögonblicket här

Island i skrikrosa pocketversion.

När du tystnar

och jag tystnar

och tystnaden

inte finns;

när du somnar in

mellan orden

mellan oss

tänker jag:

nu är vi.

kung är jag; ett steg i alla riktningar

Inlåning från ett dinosaurie- och monsterbyte.

Det finns så mycket som kan skrivas; ord är numer i kvantitativt skick; kvar finns ingenting som uttalar mycket på kort tid – på flykt i sinkabirum.

Ordet hugsvalelse väcker upplevelse om tidigare upplevelse. Och det tröstar mer än tröst i form av en svala – så vackert det rör sig mot den som behöver det. Ibland är det jag.

Ofta inte du.

föreställning i fantastik

Blood – The Middle East

i fragment av stund är orden ingen uppdiktning

ett strå av hår

på en yta av papper

byggstenar till en människa

till en skog av träd

möts

utan liv

***

de rymmer

tillsammans

all-tid

dinosaurie- och monstertisdag

Snart är den slut.

Tysta leken börjar nu

den som pratar åker ut

inte nu

men nu.

i tider av hat älskar vi

Jag berättade om situationen; om vad som hade hänt; varför det var så viktigt att stödja. I några meningar. Och att det var för människornas skull vi skulle gå på manifestationen.

“Måste vi verkligen det.” Ett vädjande om att slippa.

“Hur ska vi annars visa att vi bryr oss?”

“Vi kan skicka ett vykort” sade hon.

Skratt inuti.

Efter en stund ville hon inte tala mer, tyckte att jag pratade för mycket. Hon lade sig ned i havet av klöver och grät.

På kvällen läser vi Tomanernas liv igen. En bra saga. På en sida med nästan bara text skrattar hon till spontant. Mamma Meier kastar ägg, tomat och surkål på en elak folkhop: “Snart hade hon kört iväg alla de nyfikna. Svärande och med surkål kring öronen, en äggula i ögat och en tomat i nacken lämnade sista man grönsaksaffären.”

Där.

Och jag tänker att hon ser bilder. Som jag.

Hon är en helt egen person. Med lite jag som skymtas. Och snart är vi tillsammans nästan jämt.

Snart är jag på Island. Snart bor vi någon helt annanstans nära någon vi tycker hemskt mycket om. Hemskt för att det är hemskt att inte vara nära de som känns närmast.

Snart är en överkomlig tidsrymd.