Husen är inte längre tak och väggar med fönster och dörrar och passager till tillvaron utom barriärerna, de är massiv av raserade blodsband som står åderlåtna i flockar tätt ovan underjorden. De befolkas av stenstoder med innanmäte av slakt kött.
I denna rymd ligger kroppen av människa på en flod. Mellan vattnet och huden krälar ormar i vågrörelser och skapar en distans mellan ytornas friktion. De utmanar utrymmet. Laddar det med granit och avfyrar. Kroppen fylls med amnesi inför världsalltets blankskarpa glober. Diffus av penetreringen, refuserad av universum sjunker så människan nedåt.

Vi stannar där för nu och tränger in i köttet. Där finner vi historier berättade av organens slitningar, framviskade av njurarnas form och blodets dundrande orkestrerande mellan revbenens flätningar. Där finner vi epoker och slutet på en annan människas hjärtslag. I impulser fraktas ögonblicket i omlopp som en iterativ späkning. Tankens näthinna i konstant rörelse. Och så ryggar vi tillbaka.

På flodbanken vankar varelserna i mållöshet med kroppens nedåtgång i sikte. De skär genom luften med sina lemmar, genom vattnet med sin intighet. Viljan ett fågelsträck mot själens förlisning.

Plötsligt springer ljuset från horisonten och närmar sig platsen med sprängande lungor. Solens uppgång väller in över dess frånvaro och jagar mörkrets hasor tillbaka till natten. Strålarna sträcker sina famnar ljusår genom rymden; tränger genom vattnet, genom huden av läder. De fästs i kroppen som kraftledningar till en annan kropp och exploderar. En uppenbarelse, och så bärs människan uppåt, bortåt. Bort, bort från asfyxi. Bort, bort från fågelstatyer och makadam. Den halas in av ljusets trådar och klyver sfärerna ut i sfärlösheten och vidare. Solen närmar sig tills inget avstånd återstår, famnen mot dess barm.

_____________
Text publicerad på Rymden.